0 Läs mer >>
Ortorexi
 

Läste jag för första gången om idag. 
Visste inte ens att det fanns något sådant. 

Har nog "lidit" både av de och en mildare typ av bulimi.
 
Som jag skrivit om tidigare så kräks jag upp maten.
Jag hetsäter inte. Men kräks väldigt ofta upp maten,
senaste månaden har det nog varit iprincip varje dag.
När jag inser att jag ätit för mycket.
 
Ibland flera gånger per dag.

Tidigare under mina perioder
säger folk i min omgivning att de visste om de. 
Efter att jag hade erkänt att jag gjorde det "tidigare".
 
Men då känner jag nu, om folk vet om det. 
Varför säger dom ingenting?
Varför gör dom ingenting?

Visst, jag vet mitt problem.
Jag borde ta tag i de själv.
Men de klarar jag inte..

Jag arbetar varje dag med att definitivt inte äta för mycket.
Och verkligen att inte spy upp det. 
Men jag får sådan ångest,
för allt jag ätit. 
Jag börjar må dåligt, fysiskt.

Tillslut kan jag inte hålla mig.
 

Jag hatar att väga mig.
 
 
Jag vet att jag nu väger mer än jag någonsin har gjort.
Visst kan det, som vissa säger, bero på medicin. 
Men jag vet att jag äter för mycket också. 
Vilket även min familj är duktig på att påpeka.

"Du ser som mullig ut" 
- tar av mig jackan och visar att jag har en väldigt tjock tröja under.
"De är inte bara tack vare tröjan, även i ansiktet!"

"Man ser att du har gått upp i vikt"
"Den där hakan har ju växt lite ja"
"Får du verkligen i dig ALLT de där??"
"Tänk på att du ska komma i dina kläder"
 

Jag kan berätta att jag aldrig vägt över 50kg. 
Varit anorektisk tidigare, väldigt länge.

Lidit av ortorexi,
Jag tränade varje morgon, sprang, gjorde situps, armhävningar m.m.
Jag hade ett alldeles för lågt kaloriintag ( Åt nyttigt ).
 
Jag låg på 1200kcal / dag.
Åt jag mer än de, spydde jag upp det. 
Jag räknade inte med de jag hade tränat bort. 

Utan det var 1200kcal 
minus det jag tränade.

Nr. 32

0 Läs mer >>
Dåliga dagar igen.

Känner mig helt värdelös.
 

Vilket är ett av mina stora problem.
Jag känner att jag inte räcker till.
Inte för någon eller till något.
 
En oerhört jobbig känsla,
som jag tror dom flesta någongång har känt. 

Jag känner så nästan alltid.
Allt jag gör, kan ja göra bättre. 
Fastän någon säger att de är bra vandrar mina tankar:
"ja fast dom hade nog hellre velat ha de på ett annat sätt"
 

Jag kan aldrig säga nej, tack vare de problemet. 
Eftersom jag inte räcker till isåfall. 
 

Igår var det otroligt jobbigt,
jag kände verkligen att allt var världelöst. 
Jag funderade t.o.m. varför de isf var värt att leva.
Om man ändå aldrig skulle räcka till.
Om det man gör aldrig räcker till. 

Jag förstår att folk inte orkar leva.
Alla krav som ställs på en.
Allt man borde klara av. 
 
Jag är 21 år , snart 22. 
Jag har redan gått in i väggen.
Talar inte de för något?

Nr. 31

0 Läs mer >>
Sakta men säkert

Tar jag mig upp igen.
 
Det tar tid, de är okej att de gör.
Energin varierar från dag till dag. 

I två nätter har jag fått sova, hyffsat.
Bättre än den senaste månaden.
kanske t.o.m. 2 senaste.

Jag börjar förstå mer, 
vad jag varit med om.

Jag läser mer och mer,
om dom som har haft det likadant.
Det tar tid att återhämta sig.
Otroligt lång tid.

Jag hittade en sida idag, som förklarar.
Precis det jag varit med om.

Nu är de uppenbart...
Hade jag läst texten då hade jag nog ändå inte förstått.

http://www.varningstecken.n.nu/misshandlaren
 
 
"Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet "
 
"I misshandlarens verklighet har man antingen makt, eller inte. Ett gräl är för misshandlaren ett krig. Antingen vinner man, eller så förlorar man, och han vill vinna. Han kan göra vad som helst för att vinna, att vara den som har makten. Det är därför han kan börja ta till fysiskt våld om han upplever att kvinnan inte ger med sig."

"Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har."

"Misshandlaren har snarare problem med kvinnans ilska och aggressivitet. Han klarar inte att hon blir arg på honom, står upp emot honom, säger emot honom eller visar tecken på självständighet, oberoende och autenticitet."
 
" Blir hon arg kommer han att ge igen, och han kommer förmodligen att dra nytta av det faktum att hon blir upprörd som ett "bevis" på att hon är knäpp, sjuk, galen eller irrationell. Skulle det behövas kan han använda detta bevis inför omgivningen, vilket stärker hans egen fläckfria image och ger kvinnan mindre trovärdighet om hon skulle berätta vad som sker inom förhållandet.
 En del misshandlare spelar gärna offerrollen"
 

De understrukna orden är exakt hur han reagerade/gjorde/ansåg. 

 

Nr. 30

0 Läs mer >>
Måste.

Idag har jag haft en underbar dag, egentligen. 
Om jag inte hade tänkt på alla måsten.
Jag har ständigt ångest över allt som måste göras. 

Sen att jag ska hjälpa kanske 5 andra, 
både ekonomiskt,
lösa deras världsproblem
som inte alls rör mig. men jag gör de ändå.

För jag vill ju inte vara "dum"

För de är jag ju om jag säger nej,
eller att jag inte orkar.

De är iaf så jag känner... 
Och det får jag höra också, dom vet hur jag fungerar.
Så dom gör att jag får dåligt samvete.
Dom vet precis vad dom ska säga eller göra,
för att få precis som dom vill i slutändan. 

Jag är less, jag orkar inte.
Om ändå samhället inte hade något krav.

Nr. 29

0 Läs mer >>
Livet löper på.

Ja som sagt. De vände, blev bättre, började arbeta igen.
Sen vände de igen och jag orkade inte. 
Inte alls hamnat lika djupt som tidigare och lite andra anledningar. 

Har varit sjukskriven heltid från arbetet i snart 20 dagar igen. 
Blir sjukskriven till den sista maj. 

Känslan.
När man inte orkar. 
Jag vet inte vad skillnaden är på att

vara utbränd
ha ångest
vara deprimerad
 

De dom har genemsamt i mina ögon är att man inte orkar. 
Jag orkar ingenting, allt är jobbigt.

Men det går givetvis inte att visa...
Inte för någon annan än mig själv.
Det är jag som får leva i en svinstia, odiskat, massa sopor. 
Ingen mat, saker överallt. 
Påbörjar saker som sen bara står.
 
Jag har försökt berätta, att jag inte orkar. 
Mina anhöriga säger givetvis att dom förstår,
och att jag måste ta de lugnt. 

Men de är ingen som erbjuder sig, inte alls. 

Min kurator har berättat för mig tidigare, 
att jag är alldeles för snäll, att jag går med på alldeles för mycket.
För alla.
Min familj
Min pojkvän
Mina vänner
Min arbetsgivare
Kollegor

Jag kan inte säga nej,
Aldrig. 
T.ex. körde jag ca 160 mil för någon månad sedan, 
för att hämta min mormor och flytta hem henne. 
Bara jag som fick köra givetvis, fick en liten sömn iaf på kanske 5h.
( Jag hämtade henne även förra gången hon hade flyttat ner ) 
( Och hjälpte henne att flytta ner sist. )

Tacken jag får är att:
Hon är så less på livet ( hon har cancer ),
allt är så dåligt att de skulle vara lika bra att gå ut och dränka sig i sjön.

Hon är väl medveten om vad jag har varit med om, 
hon har alltid stått mig nära, 
men när jag inte ens orkar laga mat, städa eller diska,
Knappt duscha. 
Så åker jag ner för hennes skull, och får den tacken. 

De tar bort den sista energin som fanns där.

Nr. 28

0 Läs mer >>
Tillbaka till verkligheten

Jag vet att jag sa att jag skulle berätta, 
allt som har hänt,
som jag har insett, 
hur det är nu.

Men de är så mycket,
så otroligt mycket att det är svårt att förklara, 
jag vet inte var jag ska börja.


Jag har kommit tillbaka till jobbet, 
Börjat arbeta, enda upp till 75% nu,
I mars börjar jag på 100% igen.
Jag är orolig.
Tänk om jag inte klarar det?

Jag har varit i England i 2.5 vecka,
det var skönt.
Att komma bort från verkligheten ett tag.
Dock var det ganska påfrestande, ändå.

I slutet har jag drömt mardrömmar,
om min före detta pojkvän.
hur han behandlade mig,
hur jag kände,
att han tvingar mig att vi ska vara tillsammans.
Och jag har inget val,
han hotar mig att jag inte får lämna honom, 
för då blir det inge bra.

Han har fortfarande blockerat mig, fastän han sa att det inte var så,
vi har pratat en gång i telefon och träffats en gång,
så jag skulle få tillbaka mina grejer.

Jag har försökt få tag i honom, för att reda ut vissa saker,
som grämer i mig just nu.
Men det går inte, och jag vill inte ringa till honom.
Då vet jag inte vad jag skulle säga.

Nr. 27

5 Läs mer >>
Kan med gott hjärta säga att jag fortfarande lever.

Jag gjorde precis de jag inte hade tänkt göra,
att sluta skriva.

När jag berättade för min psykolog att jag läste andra bloggar om depression
så skrek hon iprincip bara: NEJ! 
och hon ville att jag skulle läsa bloggar där folk kommit UR depression.

För i de flesta fall slutar folk skriva när de kommer ur den,
och börjar må bättre.

De är precis vad som har hänt mig! 
Jag har börjat må så otroligt bra, jag är glad varenda dag.
Skrattar och ler hela tiden,
precis som jag har gjort tidigare! 

Mina vänner, min familj och mina kollegor känner äntligen igen mig igen.
Man ser på deras blick att dom har saknat den riktigt glada tjejen som varit
försvunnen ett tag. Närmare ett år.

Jag ska skriva mer om de också, och hoppas innerligt att om någon 
är i sistsen jag var i får hjälp och förståelse. 

Kämpa !

Nr. 26

2 Läs mer >>
Helgen har varit bra,
jag har mått bra, haft roligt, längtat efter att få börja jobba.

Sen idag, eller ikväll kom ångesten tillbaka,
Hans kusin skrev till mig, säga att nyår var avbokat för min del,
han hade sagt att vi har gjort slut.

Då blev det verkligt, så jävla verkligt.
Att han verkligen har gjort slut med mig.
Igen.

Jag hatar honom,
just nu gör jag det.
Att han kan såra mig så otroligt mycket,
en person som jag trodde älskade mig,
det var iaf vad han sa, någon dag innan han gjorde slut.

Hur kan man göra så?

Hur kan man skriva att vi kommer övervinna det här,
att han älskar mig mest av allt,
att han vill dela resten av sitt liv med mig.

Och sedan någon dag senare skriva ett jävla sms
och säga att vi inte kan vara tillsammans längre,
 
hur ska ja orka med de här?

Nr. 25

0 Läs mer >>
Det gör så fruktansvärt ont

Jag vet inte vad jag ska ta mig till..

Sista 2 dagarna har gått ganska bra,
har inte tänkt allt för mycket på honom.
Dock ikväll, så bröt helvetet inom mig lös.
Hans kusin la ut en bild, som visade att dom satt och drack
troligtvis alkohol om jag känner dom rätt.
Där han ler och ser glad ut.

HUR KAN HAN VARA GLAD?

Han har förstört mitt liv, igen.
Och sitter fortfarande där, och ler.
 
Likadant gjorde han förra gången han lämnade mig,
gick ut dagen efter på krogen med sina vänner,
i efterhand, efter att jag kom ut från psyket berättade han.
Han berättade att han hade flörtat och kysst en annan då.
Alltså något som hade skett 2-3 månader tidigare.

Han gjorde även de samma dag som min första krasch,
Då min kompis tog med mig hem, och bad att han inte skulle höra av sig,
Samma kväll söp han sig full och en tjej "råkade" pussa honom.
Ingenting sker ofrivilligt.

Okej, nu har han gjort slut så han är ju inte otrogen ikväll.
Dock har han varit de 2 gånger tidigare,
och hela tiden sagt under vårat förhållande att det är det värsta han vet,
hans förra tjej var tydligen otrogen, och då blev han deprimerad
och hade otroligt svårt att ta sig ut.
 
När han berättade de för mig, vad han hade gjort,
fick jag sådan ångest att jag inte visste var jag skulle ta vägen,
Han sa att han förstod om jag ville lämna honom.

Jag ville de , men kunde inte.
 
Han har hållt mig i ett sådant järngrepp att det är helt ofattbart.
Min psykolog säger att jag inte får skuldbelägga mig själv,
men självklart gör jag de.

Hur kunde jag vara så jävla dum?
Hur kunde jag inte se vad som hände?
Hur kunde jag låta någon annan bestämma över mig?

Han byggde upp mig efter varje krasch,
Fick det att verka som att han hjälpte mig, jag gjorde ingenting själv.
Det fick jag ju reda på när ångesten tog in, och kroppen prosteterade.
" Se, du har ju inte ändrats någonting"
Dom orden ekar i mitt huvud.

Min psykolog upprepar ständigt att det faktiskt är jag,
Jag som gjort all förändring, 
Att jag försökt hjälpa både honom och mig under tiden jag har mått dåligt,
att jag dragit lasset för två.

Hon säger att hon ser en sådan styrka i mig,
att hon vet att jag klarar det här.

Nr. 24

0 Läs mer >>
Idag är det bättre.
Drömde som vanligt mardrömmar under natten,
men åtminstone inte så mycket som jag brukar,
och hade en bättre dröm innan jag vaknade så hade inte alls
lika mycket ångest som jag brukar.
 
Talade även med läkaren idag,
han skrev ut atarax åt mig, för ångesten
För natten och ifall jag får en panikattack igen.

Jag vill bara att tiden ska gå så jag kan glömma all skit.
Så att jag kan börja må bra igen.

Min psykolog säger att det tar tid,
Måendet kommer variera ett tag.
Ibland känns det lugnt och ibland kommer jag vara ledsen.
Det är bara låta tiden gå.

Därför har jag en känsla av att jag bara skulle vilja sova,
sova bort tiden så att jag inte behövde vänta.
Dock skjuter man ju bara upp problemet.
 
Jag ska till psykologen imorgon igen.
Vi har täta träffar, två varje vecka,
eftersom jag är så ostabil just nu.
 
Jag har även fått reda på saker, som psykologen har nämnt tidigare
men som verkligen inte har gått in, de går fortfarande inte in.
Ibland kommer ett ljus, men de släcks snabbt när jag tänker på de bra.
Det handlar om mitt förhållande.
 
Min pojkvän är väldigt dominant, med allt.
Som jag skrivit om tidigare brukar han säga åt mig vad jag ska göra,
och vad jag inte ska göra.
Jag har godtagit det, fastän jag är otroligt självständig i vanliga fall.
Och som han även har sagt: Jag blev ju förälskad i dig för att du var så självständig.

Men ändå så har han ryckt bort det.
Han har ryckt bort allt som är mig.
 
Min psykolog har sagt detta sedan jag började där,
Vilket var i början på augusti.
Hon tyckte att jag skulle göra slut med honom,
han var inte bra för mig, inte på något sätt.
Tillslut började hon inse att jag inte skulle göra slut,
Jag började t.o.m ljuga för henne och säga hur fantastisk han var,
precis som jag har sagt till min familj och mina vänner.
Som också, efter min första krasch sa åt mig att lämna honom,
efter andra gjorde de samma sak, efter tredje förlorade jag kontakten med min pappa.

Min psykolog har hunnit vara med om 2 krascher under tiden jag varit där,
hon har sett mönstret, förra veckan, innan han gjorde slut med mig,
sa hon: Du måste bestämma dig, jag tror tyvärr inte att du klarar en krasch till.

Jag var så inställd på detta, att det var jag som skulle ha bollen,
jag som skulle få avgöra om vi skulle göra slut eller inte.

"Oftast är det den som minst har rätt till bollen, som får den" - sa min psykolog.
 
Jag är arg, ledsen, förtvivlad, glad... allt på samma gång.

Nr. 23

0 Läs mer >>
Jag hatar livet just nu.

Jag skrev till min pojkvän, förklarade att det
inte var okej att göra slut via sms.
Han ursäktade sig, skrev att det var dåligt agerande
men att han inte ville att jag skulle må sämre
nu när han mår dåligt och jag var påväg upp.
Dock ger han det som en käftsmäll på sms.

Sedan fick jag ett utbrott, panikattack.
och då gör jag dumma saker,
tidigare har jag alltid skurit mig,
Igår tog jag tabletterna,
1g sertralin.

Ångrade mig dock som vanligt direkt.
Så jag försökte spy upp allt.
Ringde ambulans, så jag spenderade natten på akuten.
Fick även dricka kol.
Sov där, allt såg bra ut och jag fick åka hem senare idag.

Fick ett sms igen idag, att vi inte kan vara tillsammans,
vi har varit med om för mycket dåligt. 
Försökte ringa honom men han har blockerat mitt nummer.
Har skrivit både till honom och till hans mamma,
att det är fegt gjort och som vuxen kan man inte göra såhär.
Jag vill ha en ursäkt och förklaring öga mot öga.

Fyfan för mänskligheten alltså.

Nr. 22

5 Läs mer >>
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Drömmer mardrömmar hela nätterna.
Har starka och snabba hjärtslag.
Känns som att hjärtat håller på att gå sönder.

Borde jag höra av mig till honom?
Jag borde det, ringa, visa att jag bryr mig.
Få förklarat varför han gör såhär mot mig.

För en vecka sedan planerade vi våran framtid.
Han berättade hur otroligt gärna han ville dela sitt liv med mig,
skaffa barn inom en snar framtid,
Vi räknade t.o.m när vi skulle kunna skaffa barn.
Vi har kollat på bilar som vi skulle köpa till sommaren.
Tillsammans.
Vi har pratat igenom om att sälja min lägenhet och jag skulle
flytta in hos honom permanent.

I tisdags förra veckan var min mamma och hälsade på,
Han var glad, (trött och slut) men mamma var glad
att se våran kärlek så stark.
Vi la in bilder i en sån där elektronisk tavla,
det var hans idé att göra de, han ville lägga in bilder på oss tillsammans.
För att visa sin kärlek.

Sen gör han slut?
På sms?

DET GÅR INTE!

Om man tar överdos av sertralin kan man dö,
få hjärtstillestånd, hamna i koma.
- Jag väljer de över att behöva känna såhär.

Nr. 21