thedaybefore.blogg.se

Har varit hemma i ca 1 vecka.
Därför ingen uppdatering, har försökt ta vara på livet.
Stunderna tillsammans med min pojkvän.

Sista dagen på avdelningen kände jag mig annorlunda.
Det kändes som att jag betraktade världen från en annan vinkel.
Jag såg mig själv, som en tredje person, som i en dröm.
Känslan var obehaglig, jag var rädd.
Har läst om det och pratade även med en annan på avdelningen om just
detta, att ibland vet man inte om det är verkligt eller inte,
hon kände ofta så, hon led av borderline.
De kunde även göra att man tror att man drömmer,
så man helt enkelt tar sitt liv, för man tror inte att det är verkligt.

Jag var rädd att det var de som de handlade om.
Att något hade ändrats och att jag kanske inte var i medvetandet.
Jag fick ju dropp varje dag, vardagen var i rutin. 
Alla mål mat serverades samma tid varje dag.
Jag gick till droppet samma tid varje dag.

Jag skakade, var ostabil på benen, yr, illamående,
helt enkelt vanliga biverkningar.
Men den dagen var något annorlunda.

Efter att jag träffat min pojkvän och följt med honom hem insåg jag,
vad det var som var annorlunda.
Jag kände ren glädje!

Fantastisk känsla!
Och sen dess har jag varit glad, utan att behöva anstränga mig.
Utan att ta illa vid mig.
Utan att vara svartsjuk
Utan att vara arg och agressiv.

Det är otroligt svårt för min pojkvän att förstå,
att jag inte tar illa upp, jag förstår verkligen när jag säger att jag förstår.
Att jag inte längre blir arg för minsta lilla.
Jag tackar min pojkvän varje dag, för att han hjälpte mig.
Fick mig att inse att jag behövde sådan hjälp.