0 Läs mer >>
Dåliga dagar igen.

Känner mig helt värdelös.
 

Vilket är ett av mina stora problem.
Jag känner att jag inte räcker till.
Inte för någon eller till något.
 
En oerhört jobbig känsla,
som jag tror dom flesta någongång har känt. 

Jag känner så nästan alltid.
Allt jag gör, kan ja göra bättre. 
Fastän någon säger att de är bra vandrar mina tankar:
"ja fast dom hade nog hellre velat ha de på ett annat sätt"
 

Jag kan aldrig säga nej, tack vare de problemet. 
Eftersom jag inte räcker till isåfall. 
 

Igår var det otroligt jobbigt,
jag kände verkligen att allt var världelöst. 
Jag funderade t.o.m. varför de isf var värt att leva.
Om man ändå aldrig skulle räcka till.
Om det man gör aldrig räcker till. 

Jag förstår att folk inte orkar leva.
Alla krav som ställs på en.
Allt man borde klara av. 
 
Jag är 21 år , snart 22. 
Jag har redan gått in i väggen.
Talar inte de för något?

Nr. 31

0 Läs mer >>
Sakta men säkert

Tar jag mig upp igen.
 
Det tar tid, de är okej att de gör.
Energin varierar från dag till dag. 

I två nätter har jag fått sova, hyffsat.
Bättre än den senaste månaden.
kanske t.o.m. 2 senaste.

Jag börjar förstå mer, 
vad jag varit med om.

Jag läser mer och mer,
om dom som har haft det likadant.
Det tar tid att återhämta sig.
Otroligt lång tid.

Jag hittade en sida idag, som förklarar.
Precis det jag varit med om.

Nu är de uppenbart...
Hade jag läst texten då hade jag nog ändå inte förstått.

http://www.varningstecken.n.nu/misshandlaren
 
 
"Misshandlaren drivs av ett stort behov att ha makt och kontroll. Han kan kontrollera gräl, diskussioner och beslutsfattande, han kan välja att kontrollera kvinnans personliga frihet "
 
"I misshandlarens verklighet har man antingen makt, eller inte. Ett gräl är för misshandlaren ett krig. Antingen vinner man, eller så förlorar man, och han vill vinna. Han kan göra vad som helst för att vinna, att vara den som har makten. Det är därför han kan börja ta till fysiskt våld om han upplever att kvinnan inte ger med sig."

"Misshandlarens beteende drivs av attityder och värderingar, inte av känslor. Han anser sig ha rättigheter och privilegier som inte partnern har."

"Misshandlaren har snarare problem med kvinnans ilska och aggressivitet. Han klarar inte att hon blir arg på honom, står upp emot honom, säger emot honom eller visar tecken på självständighet, oberoende och autenticitet."
 
" Blir hon arg kommer han att ge igen, och han kommer förmodligen att dra nytta av det faktum att hon blir upprörd som ett "bevis" på att hon är knäpp, sjuk, galen eller irrationell. Skulle det behövas kan han använda detta bevis inför omgivningen, vilket stärker hans egen fläckfria image och ger kvinnan mindre trovärdighet om hon skulle berätta vad som sker inom förhållandet.
 En del misshandlare spelar gärna offerrollen. "
 

De understrukna orden är exakt hur han reagerade/gjorde/ansåg. 

 

Nr. 30

0 Läs mer >>
Måste.

Idag har jag haft en underbar dag, egentligen. 
Om jag inte hade tänkt på alla måsten.
Jag har ständigt ångest över allt som måste göras. 

Sen att jag ska hjälpa kanske 5 andra, 
både ekonomiskt,
lösa deras världsproblem
som inte alls rör mig. men jag gör de ändå.

För jag vill ju inte vara "dum"

För de är jag ju om jag säger nej,
eller att jag inte orkar.

De är iaf så jag känner... 
Och det får jag höra också, dom vet hur jag fungerar.
Så dom gör att jag får dåligt samvete.
Dom vet precis vad dom ska säga eller göra,
för att få precis som dom vill i slutändan. 

Jag är less, jag orkar inte.
Om ändå samhället inte hade något krav.

Nr. 29

0 Läs mer >>
Livet löper på.

Ja som sagt. De vände, blev bättre, började arbeta igen.
Sen vände de igen och jag orkade inte. 
Inte alls hamnat lika djupt som tidigare och lite andra anledningar. 

Har varit sjukskriven heltid från arbetet i snart 20 dagar igen. 
Blir sjukskriven till den sista maj. 

Känslan.
När man inte orkar. 
Jag vet inte vad skillnaden är på att

vara utbränd
ha ångest
vara deprimerad
 

De dom har genemsamt i mina ögon är att man inte orkar. 
Jag orkar ingenting, allt är jobbigt.

Men det går givetvis inte att visa...
Inte för någon annan än mig själv.
Det är jag som får leva i en svinstia, odiskat, massa sopor. 
Ingen mat, saker överallt. 
Påbörjar saker som sen bara står.
 
Jag har försökt berätta, att jag inte orkar. 
Mina anhöriga säger givetvis att dom förstår,
och att jag måste ta de lugnt. 

Men de är ingen som erbjuder sig, inte alls. 

Min kurator har berättat för mig tidigare, 
att jag är alldeles för snäll, att jag går med på alldeles för mycket.
För alla.
Min familj
Min pojkvän
Mina vänner
Min arbetsgivare
Kollegor

Jag kan inte säga nej,
Aldrig. 
T.ex. körde jag ca 160 mil för någon månad sedan, 
för att hämta min mormor och flytta hem henne. 
Bara jag som fick köra givetvis, fick en liten sömn iaf på kanske 5h.
( Jag hämtade henne även förra gången hon hade flyttat ner ) 
( Och hjälpte henne att flytta ner sist. )

Tacken jag får är att:
Hon är så less på livet ( hon har cancer ),
allt är så dåligt att de skulle vara lika bra att gå ut och dränka sig i sjön.

Hon är väl medveten om vad jag har varit med om, 
hon har alltid stått mig nära, 
men när jag inte ens orkar laga mat, städa eller diska,
Knappt duscha. 
Så åker jag ner för hennes skull, och får den tacken. 

De tar bort den sista energin som fanns där.

Nr. 28