thedaybefore.blogg.se

Ser alla uppdateringar om att det är fredag, äntligen helg, 
riktigt så känner inte jag. Jag känner bara att det ännu är en dag då jag måste vänta.

vänta på vad som ska hända.

Nu på morgonen har jag talat med en psykolog, 
var skönt att få lätta lite på hjärtat, fått lite mer information.

Dom är osäkra på om dom ska ge mig medicin, eftersom jag är rädd för ångestdämpande.
Åtminstone dess effekt i början som oftast gör att man mår sämre
och i vissa fall leder till självmord.

Dom ska vänta till på måndag åtminstone med medicinen.

 

---

Har dessutom fått byta avdelning nu, till en lugnare miljö, 

Där man inte har röktider, man får ha sin egna tändare och man sköter sig själv mer.

Får även åka hem i helgen om jag vill de, men behåller mitt rum för en viss slant förstås.

 

Känns mycket bättre på den här avdelningen, människorna här är lugnare.
Jag har lätt att få en panikkänsla, hjärtat slår snabbare.
Vilket hände imorse på den andra avdelningen.

Vid frukosten var det en man som troligtvis var inlåst i något rum som bara skrek
om och om igen, "Öppna den här jävla dörren"

Han skrek även allt vad han kunde, de gjorde mig rädd. 

Sen medan jag väntade på att få byta avdelning satt jag i "allrummet" med en kvinna
som jag sett tidigare under veckan skrikit hejdlöst och smällt i dörrar.

Var även viktigt att inte sitta på "hennes" plats i allrummet.
De gjorde en sköterska, hon fick helt enkelt byta plats.

Jag vågade inte ens titta åt hennes håll för jag var rädd för vad hon skulle göra,
Skulle hon få ett utbrott?
Skulle hon bli arg?
Skulle hon slå mig?

Inte riktigt så bra känsla helt enkelt. Att vara rädd.