2 Läs mer >>
Toppen humör har jag levererat idag.
Många leenden och många skratt.
Otroligt härlig känsla.

Jag känner mig överdrivet glad,
nästan som att jag var onykter.
Men de är så glad jag är i vanliga fall, väldigt sprallig
Har alltid över ett leende och säger och tänker konstiga, knäppa
och roliga saker som folk blir glad av.
 
Förut levererade jag alltid, gav alltid svar på tal.
Nu börjar den personen komma tillbaka

och jag längtar.
 
Det jag är orolig över, är att jag inte "får" vara glad.
vilket även min pojkvän har påpekat.
Även tidigare under året, i somras berättade han att han var
orolig att jag skulle lämna honom när jag började må bättre.
Vilket gjorde att jag inte kunde vara glad, för då blev han arg,
han tyckte att jag mer skulle tänka på de fel jag har gjort,
att jag inte kunde låtsas som ingenting hade hänt.

Idag sa han bara att han var orolig att jag skulle lämna honom
nu när jag är glad och mår bättre, och han inte så bra.
Efter mycket kramandes, pussandes och förklarandes så
fick jag fram ett riktigt leende på hans läppar,
de fick mig att börja gråta.
 
Var väldigt länge sedan jag såg ett riktigt leende,
de där leendet som visar så mycket kärlek,
blicken som talar om på mils avstånd att jag är hans,
leendet som jag har fått honom att gömma, trycka undan
som han själv uttryckte det.
 
Nu är det min tur att lyfta honom.
Hjälpa honom genom det svåra.

Bara jag kan vara mig själv igen, så kommer det att gå så bra,
jag känner det inom mig.
 
Det absolut bästa jag gör idag, är att prata.
Berätta om vad som är jobbigt, så kan man lösa de direkt.
Istället för att gå och bära allting inom sig.
Det har jag gjort alldeles förlänge.

Nr. 16

2 Läs mer >>
Denna dag går så otroligt segt.
Bara väntat och väntat och väntat, på ingenting.

En sånhär dag som brukar medföra ångest,
har haft lite ångest men inte alls grävt ner mig lika djupt.
Hoppas det är medcininen.

Mitt mående är väldigt varierande, jag vill att de är medicinen som hjälper mig nu
eftersom jag annars är orolig att jag kommer hamna i samma sits igen.
Tidigare när jag var helt sjukskriven från jobbet så började jag
också att må bättre, som nu.
men det gick sakta neråt, tills jag tillslut kraschade igen,
inga ordentliga tankar på självmord, men kände att allt var meningslöst.
Att jag bara stod och stampade på samma ställe hela tiden.

Jag såg mina förbättringar, 
men missade mina snedsteg som jag försökt få bort, 
dom, eller borde skriva denångesten, kom krypande tillbaka.

Sen var händelsen framme, som jag så länge klarat mig utan,
Utbrottet
Allt var helt meningslöst, jag klarade inte att jobba tillräckligt mycket,
jag såg att jag gjorde dom besvikna, i mina ögon.
hade bråkat med min pojkvän på morgonen pga nervositeten
att gå till jobbet och säga: jag klarar inte av de..
att jobba mer än 50%..
 
När jag skulle komma hem var han inte hemma,
åkte till min egen lägenhet, väntade tills han var hemma.
Åkte till honom, packade mina saker, sa att vi skulle göra slut,
slänge saker överallt, slog i väggar, sparkade på ytterdörren.
Slog näven i vardagsrumsbordet så det blev en spricka.
 
När jag blir så arg så blir jag även helt tom,
tom på känslor.
Jag förstår inte vad jag gör eller vad jag säger, 
jag får inte dåligt samvete, jag gråter inte,
föränn senare.

För att komma till det där "senare" så skär jag mig,
på armen, för att förstå, för att få en bild på smärtan,
för att göra ett hål i masken jag trätt på mig.
Då förstår jag
och då kommer den värsta ångesten.
 

Nr. 15

0 Läs mer >>
Varit hemma över helgen med min pojkvän,
vi har haft otroligt roligt och härligt. 

Jag har varit glad!
 
Utan att behöva anstränga mig, de jobbiga tankarna har kommit,
men försvunnit lika snabbt som dom kom.
De tankarna om hur mycket jag har förstört för andra,
speciellt min pojkvän
Svartsjukan har varit långt bort, 
Har inte tagit illa upp om han säger "fel" saker.
 
Jag hoppas innerligt att det är medicinen som gör det så här lätt.
Så det inte beror på att jag är utvilad pga att jag inte varit med honom,
utan varit på avdelningen i två veckor.
 
Har dock varit väldigt trött i helgen tack vare medicinen,
Höll även på att svimma i lördags, vilket aldrig har hänt förut.
Det beror på medicinen som har en blodtrycks-sänkande effekt,
och jag har redan väldigt lågt blodtryck.
 
Är inte längre rädd för sprutor, är så van nu,
idag stack dom 4 gånger innan dom hittade rätt blodkärl.
Känner även att om jag är avslappnad i början så behöver jag ju 
förhoppningsvis inte bli stucken mer än en gång.
 
Så TVÅ steg framåt!
- inte längre sprut-rädd
- äntligen glad

Nr. 14

0 Läs mer >>
Blev inget dropp idag.
Var alldeles för nervös och spänd så de fanns inga kärl.

Så fick ta injektion idag igen, dock en spruta i vardera skinka.
Men var inte alls lika spänd då så är bara lite öm, vankar fram som en pingvin.

Man blir dock väldigt slut av medicinen, känner mig väldigt dåsig och skakis.
Men de är vanliga biverkningar så man får tänka framåt,
tänka att det blir bättre.

Det känns ungefär som att vara förkyld,
samma trötthet i kroppen och huvudet snurrar.

Jag längtar till det är över.

Nr. 13

0 Läs mer >>
Usch så dåligt man kan må.

Känner mig riktigt dålig efter sprutan idag,
muntorrheten har verkligen slagit in.

Jag är suupertrött, men vill inte lägga mig för tidigt, då vet jag att jag inte kan sova,
och så har jag ångest inför imorgon, första dagen med dropp.
 
Sitter även och spänner käken, vet inte riktigt varför,
 tror jag spänner lite för att jag är torr, vilket gör att det gör riktigt ont även där.
Är skakis, också en vanlig biverkning.

Dock låter jag inte dessa biverkningar trycka ner mig,
jag vet ju att det blir bra i slutändan, och de kan nästan vara lite skönt
att vara slut så det känns okej att faktiskt vila. 
Vila upp sig.

Nr. 12

0 Läs mer >>
Injektioner
 

Har tagit mina två injektioner nu,
Första igår, den gick sådär, gjorde riktigt ont, spände mig troligtvis.
Man tar dom i stora sätesmuskeln (rumpan)
Så igår gick jag och haltade fram då vänsterskinkan inte ville samarbeta.

Jag spydde också efteråt, troligtvis pga. nervositeten.
Jag har gjort de tidigare när jag har tagit blodprov men klarat mig dom sista gångerna.

Idag gick de bättre, sköterskan var väldigt lugn och injektionen tog ca 30min,
Man får tydligen mindre ont desto saktare det går.

Är dock alldeles skakis, var det när jag vaknade och trodde det skulle bli bättre,
är även otroligt trött, men de brukar man tydligen bli under behandligen.
och torr i munnen, vilket är hemskt. 

Har tillräckliga problem att äta mackor, men när man inte heller får tillräckligt
med saliv i munnen blir det ännu värre.
 
Igårkväll var jag ovanligt glad, det var skönt, skrattade åt mest allting.
Tror dock inte att det är medicinen än, utan mer att jag var trött...

Jag ska försöka vila igen nu, huvudet vill vila, blev lite sömn.
Både pga nervositet och så var det någon stackare på avdelningen
som skrek mitt i natten, kl. 04.00, och igen lite svagare efter en halvtimme.

Benen är dock lite rastlösa..

Nr. 11

0 Läs mer >>
Idag ska jag påbörja behandlingen.
Med injektion.
 
Jag är livrädd, var livrädd redan igår, innan jag bestämde mig.
men när jag fick träffa läkaren så sa jag till honom att jag ville få ett slut på de här,
och att jag redan har testat allt så de här är sista alternativet.

Berättade att jag hade läst om alla biverkningar, han sa givetvis
att allt de inte stämmer, men man blir väldigt trött under behandlingen,
speciellt när man börjar med droppet.
 
Jag är fortfarande rädd, jag hatar sprutor, vill inte ens tänka tanken
på att ha en nål eller slang i mig i 6h varje dag i 2 veckor.
 
Det värsta är nog ändå att veta att livet inte blir densamma,
man blir ganska begränsad, jag blir begränsad.
Jag hade planerat så mycket, som nu inte går.

I mitt fall handlar det faktiskt om alkohol.
Det låter kanske dumt, 
Välja bort att må bättre för att kunna dricka alkohol?
Ja, ja skulle kunna göra de.

I min pojkväns liv handlar allt om alkohol, det var t.o.m så vi träffades.
Vi var varandras one-night-stand
som däremot slutade med en förälskelse.
 
Vi hade planerat, halloween, nyår, påsk.
Jag hade planerat personalfest, afterwork m.m.
som nu bara går åt helvete.

Vad ska jag säga till dom som frågar?

Min pojkvän lovar att ställa upp,
"klart jag kan vara nykter... ibland."
Det kommer bli så att jag sitter hemma, ensam, när det händer saker.
Min pojkvän kommer vara ute och supa, för de måste han ju få.
Jag kommer ständigt att vara orolig att han ska vara med någon annan,
de har ju hänt förr.
 
Samma dag som jag tänkte ta livet av mig, samma kväll,
när han visste att jag tänkte avsluta det, när min bästa vän hade tagit med mig hem.
Var han fortfarande ute och drack, och kysste en annan.
 
 
 
 

Nr. 10

0 Läs mer >>
Väntar fortfarande på att läkaren ska komma.

Känns som att den här dagen aldrig tar slut.
När jag väl bestämt mig, att ta emot hjälp, så dröjer den.

Jag vill bara få ordning på mina problem, 
jag vill må bättre.

Jag vill inte vara rädd att jag ska få ett utbrott, bli agressiv.
Kasta saker, slå sönder saker, skära mig själv.
Jag vill inte heller vara rädd för mig själv, 
att jag en dag ska må så dåligt att jag tar livet av mig.
 
Det var nära i somras, jag satt i skogen, slog stenar mot mitt huvud.
Försökte hitta dom vassaste delarna på stenarna, och hoppas att de skulle spricka.
De gjorde de inte.
Jag satt även och fundera hur.
Hur jag skulle ta mitt liv.
 
Jag kom inte på något. Det var min räddning.
Har funderat då och då, hur jag skulle göra, så jag är redo.
Redo att berätta för min psykolog hur jag skulle ta mitt liv.
Då skulle jag även veta vad jag bör undvika.

En annan gång gick jag bredvid en tågräls, tänkte att det kanske var rätt.
Tänk om tåget skulle komma.
Jag gick bort från rälsen.
 
När jag tänker tillbaka på dom händelserna blir jag rädd,
rädd för mig själv.

Jag har tidigare varit på möten, SPES-möten.
Som är en samtalsgrupp för anhöriga till personer som tagit sitt liv.
Där ställs frågan ofta: Hur kunde dom inte tänka på oss, på mig?
 
Jag kan svara från min erfarenhet, under dom händelserna.
Man tänker inte, jag var helt tom, jag kände att världen skulle bli bättre utan mig.
Jag gör ändå bara alla besvikna, de är klart att det skulle bli bättre.

Jag har suttit där, varit anhörig, ställt frågorna, haft svaret på hur det känns som anhörig.
Vetat hur livet förändras, hur förjävligt det känns efter, hur svårt det är att ta sig upp,
att börja leva igen.
 
och ändå så har jag tänkt att världen skulle se så mycket bättre ut utan mig.

Nr. 9

1 Läs mer >>
Snön har kommit.

Den kommer inte ligga kvar, är redan bara slask.
Hatar detta oändliga slask, som kommer varje höst och vår.
Och vattendropparna från markisen ner på fönsterbrädan störde sömnen..
Sitter fortfarande och blir irriterad på ljudet.
 
Idag ska ja få träffa läkaren igen, ska prata med honom om medicineringen.
Jag vill börja nu

Den tar ju ändå 10 dagar, jag vill inte vara fast här föralltid.
 

Läste om biverkningarna på medicinen igår.
Det var det dummaste jag har gjort.
 

Vanliga biverkningar (inträffar hos fler än 1 av 100 patienter):
Oro, ångest, aggressivitet, förvirring, sömnstörningar, koncentrationsproblem, yrsel, mardrömmar,
minnesstörningar, personlighetsförändring, koncentrationsproblem, yrsel, huvudvärk, darrningar, muskelsvaghet,
synstörningar, dimsyn, öronsusningar, hjärtklappning, blodvallningar, illamående, kräkningar, muntorrhet, förstoppning,
diarré,smakförändringar, hudutslag, klåda, ljuskänslighet, urineringssvårigheter, svettningar, trötthet,
aptitstörningar, viktökning, gäspningar, potensstörningar, mjölksekretion, svullna bröst hos män.


Och den biverkningen jag är mest rädd för:

Biverkningar med okänd frekvens (kan inte beräknas från tillgängliga data):
Tankar på att skada sig själv, begå självmord.


Varför jag är rädd är för att en otroligt nära anhörig till mig begick självmord under början
på sin medicinering med anti-depressiva, för ganska precis 3 år sedan.

Där var en av gångerna jag var tvungen att vara starkast, 
De fanns ingen tid för mig att sörja, jag var tvungen att hjälpa dom drabbade,
fastän jag var en av dom.

Jag har även blivit beskylld att det var mitt fel.
Jag vet att om jag hade gjort andra val just innan så hade han troligtvis varit vid liv idag.

Nr. 8

1 Läs mer >>
Middagen är intagen och kvällen närmar sig.

Middagen var väl hyffsad idag, men jag kan inte äta mycket.
Brukar bli så när jag är nere, har även haft ätstörningar, eller har väl fortfarande.
Den kommer och går, "bulimin".
 
Har inte riktigt samma symptom som riktiga bulimiker.
Jag hetsäter inte, och äter inte hela tiden. Utan jag äter som vanligt,
och spyr helt enkelt upp maten direkt efter. 

Hade även ett tag där jag räknade kalorier, strängt, låg alltid på ett underskott av kalorier,
ca 1200kcal/dag, samt att jag sprang 2,5km varje morgon.
Om jag visste att jag hade fått i mig mina kalorier för dagen men inte kunde mostå
efterrätt eller helt enkelt ätit dom kalorierna före middagen så var jag tvungen
att spy upp de jag åt efter. Vilket även får min mage i obalans som gör att
jag nästan efter varje måltid vill spy.

Har ofta en ständig oro att ätstörningen ska komma tillbaka,
jag försöker tänka på vad jag äter och hur mycket för att minska risken.
Oftast är det vågen som brukar avgöra.
Men nu har den hållit sig på en relativt bra nivå, för mig.
 
Andra kommenterar ofta att jag är alldeles för smal, skulle kunna lägga på mig lite extra hull
speciellt nu för vintern. Men då ser jag alla dom där andra, dom där otroligt smala,
som har magrutor, som kan gå i magtröja och där börjar ångesten.

Jag får valkar, även om dom inte är så stora, när jag sitter ner.
Jag kan inte förstå hur folk inte kan få de?
Även när jag var som smalast, tränad och undernärd så såg jag bara valkarna?
 
Jävla samhälle
 
Som påverkar oss så otroligt mycket, alla dieter, alla reportage om hur just hon gick ner 15kg,
den magiska frukten som får dig smal, träningen som får dig smal.

Tack o lov är äntligen bad-säsongen över och jag slipper se alla lägga upp bilder
på sina halvnakna smala kroppar i bikins, jag slipper se alla dessa affischer,
reklamer, tv-reportage med sexiga kvinnor och deras stora byst och smala mage.

Jag har klarat mig hela sommaren, tror jag, från ätstörningen,
den härjade i mitt huvud i vintras ett tag och kom tillbaka på våren igen en liten stund,
men jag har klarat mig länge nu och jag vill fortsätta.

Jag vill klara någonting.
 

Nr. 7

0 Läs mer >>
Dagen blir allt sämre.

Fick just reda på att jag får en rumskompis.
Hemskt att man ska behöva dela rum med någon när man inte mår bra.
Dessutom veta att den personen som man delar med inte heller mår bra.
 
Jag sitter ju mest bara på rummet och ser på film.
Jag måste även se på film när jag ska sova, annars går det inte,
Jag har väldigt lätt för att få mardrömmar eftersom jag bara ligger och tänker på saker,
saker som har hänt, vad som kommer att hända m.m. 

För ca 2 månader sen åt jag en "medicin" som kallas melatonin, för att sova.
Jag drömde alltid mardrömmar, oftast hela nätterna. Jag vaknade varannan timme ungefär
och var livrädd för att somna om ifall jag skulle fortsätta drömma. Även innan jag skulle sova
fick jag ångest eftersom jag visste att det skulle innebära hemska drömmar.

Jag gillar inte tabletter eller mediciner över huvudtaget, men melatoninen har inga biverkningar.
Det är ingenting man blir trött av, eller som håller en nedsövd på något sett.
Det är ett ämne vi har i kroppen redan, man känner sig avslappnad efter ca ½h,
man hamnar i djupare sömn och får sova i ca 6h, men väcker någon en
så vaknar man och man är inte tröttare än när man vanligtvis blir väckt utan tabletterna.

Läste även häromdagen att färgen gul hindrar kroppen att utsöndra melatonin.
Så har man problem med att sova rekommenderas inte den färgen i rummet,
på täcken, kuddar m.m 
 
Och de ironiska är att jag har en filt i den nuvarande sängen som faktiskt är just 
GUL

Nr. 6

1 Läs mer >>
Helg
 

Nu har helgen börjat på riktigt, vilket känns värdelöst.
Har träffat min pojkvän nu igen på morgonen, vilket var både skönt och jobbigt.

Idag hanterade jag det bättre, var inte arg.
bara nedstämd.
 
Igår läste jag ganska mycket om andra som har samma "sjukdom"
Ibland gör vissa mig bara irriterad,
medan vissa gör att mina problem inte känns lika stora.

Men problemet är ju att jag ändå mår dåligt, även om mina problem inte alls
är lika kraftiga som andras. Jag har inte haft någon missbrukande förälder,
inte haft något våld i min familj, inte varit med om våldtäkt, misshandel eller liknande.

Givetvis kan jag inte säga att jag har haft världens bästa uppväxt heller, 
de har nog ingen.

Min pojkväns familj ser ut att vara den perfekta familjen från utsidan.
Föräldrar och syskon som alltid ställer upp,
Bjuder på middag, är alltid glada, har många vänner,
har det även bra ekonomiskt.
men när man är på insidan, ser man att det även där finns "problem"

Jag minns tydligt en händelse i somras, där en kompis till honom körde rattfull.
Någon timme innan de uttryckte sig den där "kompisen" att min pojkvän
"hade då faan inga problem och visste absolut inget om att må dåligt,
hans familj var ju perfekt, hel och ekonomiskt oberoende"

Det stämmer inte.
 
Min pojkvän har själv varit deprimerad, fått behandling och kämpat sig ur.

Man har aldrig rätt att säga till någon att den personen inte har rätt till att må dåligt,
alla har vi lika stor rätt, för de är ju ingenting man vill?

Jag blir så besviken på dagens samhälle och rätten att må dåligt.
 
 
 
 

Nr. 5