thedaybefore.blogg.se

Idag är det bättre.
Drömde som vanligt mardrömmar under natten,
men åtminstone inte så mycket som jag brukar,
och hade en bättre dröm innan jag vaknade så hade inte alls

lika mycket ångest som jag brukar.

 

Talade även med läkaren idag,
han skrev ut atarax åt mig, för ångesten
För natten och ifall jag får en panikattack igen.

Jag vill bara att tiden ska gå så jag kan glömma all skit.
Så att jag kan börja må bra igen.

Min psykolog säger att det tar tid,
Måendet kommer variera ett tag.
Ibland känns det lugnt och ibland kommer jag vara ledsen.
Det är bara låta tiden gå.

Därför har jag en känsla av att jag bara skulle vilja sova,
sova bort tiden så att jag inte behövde vänta.
Dock skjuter man ju bara upp problemet.

 

Jag ska till psykologen imorgon igen.
Vi har täta träffar, två varje vecka,
eftersom jag är så ostabil just nu.

 

Jag har även fått reda på saker, som psykologen har nämnt tidigare

men som verkligen inte har gått in, de går fortfarande inte in.

Ibland kommer ett ljus, men de släcks snabbt när jag tänker på de bra.

Det handlar om mitt förhållande.

 

Min pojkvän är väldigt dominant, med allt.
Som jag skrivit om tidigare brukar han säga åt mig vad jag ska göra,
och vad jag inte ska göra.
Jag har godtagit det, fastän jag är otroligt självständig i vanliga fall.
Och som han även har sagt: Jag blev ju förälskad i dig för att du var så självständig.

Men ändå så har han ryckt bort det.
Han har ryckt bort allt som är mig.

 

Min psykolog har sagt detta sedan jag började där,
Vilket var i början på augusti.
Hon tyckte att jag skulle göra slut med honom,
han var inte bra för mig, inte på något sätt.
Tillslut började hon inse att jag inte skulle göra slut,
Jag började t.o.m ljuga för henne och säga hur fantastisk han var,
precis som jag har sagt till min familj och mina vänner.
Som också, efter min första krasch sa åt mig att lämna honom,
efter andra gjorde de samma sak, efter tredje förlorade jag kontakten med min pappa.

Min psykolog har hunnit vara med om 2 krascher under tiden jag varit där,
hon har sett mönstret, förra veckan, innan han gjorde slut med mig,
sa hon: Du måste bestämma dig, jag tror tyvärr inte att du klarar en krasch till.

Jag var så inställd på detta, att det var jag som skulle ha bollen,
jag som skulle få avgöra om vi skulle göra slut eller inte.

"Oftast är det den som minst har rätt till bollen, som får den" - sa min psykolog.

 

Jag är arg, ledsen, förtvivlad, glad... allt på samma gång.