thedaybefore.blogg.se

Mitt första riktiga inlägg.

Där jag ska försöka beskriva vad jag går igenom, som jag har så svårt att sätta ord på.
Meningen men den här bloggen är:

1. att andra som känner igen sig vet att de inte är ensamma.

Jag har nyligen, frivilligt, lagt in mig på psyket. Då min pojkvän inte kände att han längre kunde hjälpa mig sökte han kontakt med dom.
( Har själv varit i kontakt med dem tidigare under året ). 
Jag ville egentligen aldrig lägga in mig, aldrig i hela livet att den tanken ens skulle få finnas i mitt huvud.

Jag tackade först nej, åkte hem, började packa mina saker ur hans lägenhet, eftersom det givetvis inte gick att jag bodde kvar där. Medan han väntade kvar i bilen ringde jag upp psykjouren och fick tala med läkaren som jag talat med tidigare, för bara någon halvtimme sedan och frågade:

 

De hade han inget svar på...
Jag åkte in, fick prata igen med en massa personer, deras tankar kring mitt "besök" och nu sitter jag här, i ett rum, med vita väggar, en liten sjukhussäng, en larmknapp och min väska med kläder.

För mig är det hemskt, för mig är det som min värsta mardröm har blivit sann. Jag känner mig som dom där personerna man ser i filmerna, som går och drar fötterna,
är oduschade och ovilliga, dom som inte ens har ett litet leende att erbjuda. 

 Sån är jag.

 

Har åtminstone svårt att få fram ett leende, pratar inte med någon, undviker ögonkontakt, går ur mitt rum när det är lunch, middag och fika. 

Har inte påbörjat någon behandling ännu men de har pratat om de, då ska de första 2 behandlingarna vara injektioner, sedan ska man ha dropp.
Även de, en av mina största rädslor, 
att ha nålar i mig.