Nr. 15

Denna dag går så otroligt segt.
Bara väntat och väntat och väntat, på ingenting.

En sånhär dag som brukar medföra ångest,
har haft lite ångest men inte alls grävt ner mig lika djupt.
Hoppas det är medcininen.

Mitt mående är väldigt varierande, jag vill att de är medicinen som hjälper mig nu
eftersom jag annars är orolig att jag kommer hamna i samma sits igen.
Tidigare när jag var helt sjukskriven från jobbet så började jag
också att må bättre, som nu.
men det gick sakta neråt, tills jag tillslut kraschade igen,
inga ordentliga tankar på självmord, men kände att allt var meningslöst.
Att jag bara stod och stampade på samma ställe hela tiden.

Jag såg mina förbättringar, 
men missade mina snedsteg som jag försökt få bort, 
dom, eller borde skriva denångesten, kom krypande tillbaka.

Sen var händelsen framme, som jag så länge klarat mig utan,
Utbrottet
Allt var helt meningslöst, jag klarade inte att jobba tillräckligt mycket,
jag såg att jag gjorde dom besvikna, i mina ögon.
hade bråkat med min pojkvän på morgonen pga nervositeten
att gå till jobbet och säga: jag klarar inte av de..
att jobba mer än 50%..
 
När jag skulle komma hem var han inte hemma,
åkte till min egen lägenhet, väntade tills han var hemma.
Åkte till honom, packade mina saker, sa att vi skulle göra slut,
slänge saker överallt, slog i väggar, sparkade på ytterdörren.
Slog näven i vardagsrumsbordet så det blev en spricka.
 
När jag blir så arg så blir jag även helt tom,
tom på känslor.
Jag förstår inte vad jag gör eller vad jag säger, 
jag får inte dåligt samvete, jag gråter inte,
föränn senare.

För att komma till det där "senare" så skär jag mig,
på armen, för att förstå, för att få en bild på smärtan,
för att göra ett hål i masken jag trätt på mig.
Då förstår jag
och då kommer den värsta ångesten.
 

Kommentarer:

1 Elin:

skriven

Hoppas att du kommer att må bättre!!
kram

2 Natacha:

skriven

Hoppas du får må bättre,fin blogg btw!
Kram!

Kommentera här: