thedaybefore.blogg.se

 

Kommer och går givetvis, har lättat lite nu, fått fram några ord och några leenden.
Fått prata med en person som står mig väldigt nära, som nu vet vad som pågår.
Har inte berättat för någon att jag ligger inne, de är en skam, jag skäms.

Jag skäms över att behöva säga:

 

 

Den meningen får mig att må illa. Det är egentligen ingenting man ska behöva skämmas över,
men i samhället vi lever i är det inte okej att må dåligt.

Man får dumma kommentarer, blickar och de känns som att folk pratar om en bakom ryggen. 

"Hon ser inte ut att må dåligt"
"Hon har ju så mycket att vara glad över"

Jag är alltid rädd att göra folk besvikna, har även insett att jag gör folk besvikna medvetet för att de ska kännas bättre,
för då vet jag anledningen till varför dom är besviken på mig.

Sen sårar jag även många omedvetet, tror jag.

 

Jag känner att jag gör människorna runt omkring mig besviken då jag berättar att jag mår dåligt,

att dom ska tro att det är deras fel att jag mår dåligt, ibland har jag även sagt det till dom, att allt är deras fel.

jag hoppas att dom förstår,
att det är samhällets fel.

 

Det ställs krav, redan när man är liten. Jag har alltid kämpat med att vara stark, starkast.
Självklart kan jag ta hand om alla, lyssna på alla, göra alla glada med uppiggande ord, leenden, dra ett skämt, köpa presenter, hjälpa till. 

Det är kanske sånt som vissa tar för givet, "Klart man ska hjälpa andra"

Men de är inte så lätt när man själv har saker att kämpa med,

att känna att man inte alls är glad, men man försöker vara glad när någon annan är ledsen för man bara vet

att man själv inte kan bryta ihop.