Nr. 5

Helg
 

Nu har helgen börjat på riktigt, vilket känns värdelöst.
Har träffat min pojkvän nu igen på morgonen, vilket var både skönt och jobbigt.

Idag hanterade jag det bättre, var inte arg.
bara nedstämd.
 
Igår läste jag ganska mycket om andra som har samma "sjukdom"
Ibland gör vissa mig bara irriterad,
medan vissa gör att mina problem inte känns lika stora.

Men problemet är ju att jag ändå mår dåligt, även om mina problem inte alls
är lika kraftiga som andras. Jag har inte haft någon missbrukande förälder,
inte haft något våld i min familj, inte varit med om våldtäkt, misshandel eller liknande.

Givetvis kan jag inte säga att jag har haft världens bästa uppväxt heller, 
de har nog ingen.

Min pojkväns familj ser ut att vara den perfekta familjen från utsidan.
Föräldrar och syskon som alltid ställer upp,
Bjuder på middag, är alltid glada, har många vänner,
har det även bra ekonomiskt.
men när man är på insidan, ser man att det även där finns "problem"

Jag minns tydligt en händelse i somras, där en kompis till honom körde rattfull.
Någon timme innan de uttryckte sig den där "kompisen" att min pojkvän
"hade då faan inga problem och visste absolut inget om att må dåligt,
hans familj var ju perfekt, hel och ekonomiskt oberoende"

Det stämmer inte.
 
Min pojkvän har själv varit deprimerad, fått behandling och kämpat sig ur.

Man har aldrig rätt att säga till någon att den personen inte har rätt till att må dåligt,
alla har vi lika stor rätt, för de är ju ingenting man vill?

Jag blir så besviken på dagens samhälle och rätten att må dåligt.
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Cec:

skriven

Jag håller helt med dig om det där med att "ha rätt att må dåligt".
Jag tycker aldrig att det är ok att ta ifrån någon annan rätten att må dåligt för en känsla kan aldrig vara fel. Man kan göra fel och agera fel men inte känna fel.

Kommentera här: