thedaybefore.blogg.se

Väntar fortfarande på att läkaren ska komma.

Känns som att den här dagen aldrig tar slut.
När jag väl bestämt mig, att ta emot hjälp, så dröjer den.

Jag vill bara få ordning på mina problem, 
jag vill må bättre.

Jag vill inte vara rädd att jag ska få ett utbrott, bli agressiv.
Kasta saker, slå sönder saker, skära mig själv.

Jag vill inte heller vara rädd för mig själv, 
att jag en dag ska må så dåligt att jag tar livet av mig.

 

Det var nära i somras, jag satt i skogen, slog stenar mot mitt huvud.
Försökte hitta dom vassaste delarna på stenarna, och hoppas att de skulle spricka.
De gjorde de inte.
Jag satt även och fundera hur.
Hur jag skulle ta mitt liv.

 

Jag kom inte på något. Det var min räddning.
Har funderat då och då, hur jag skulle göra, så jag är redo.
Redo att berätta för min psykolog hur jag skulle ta mitt liv.
Då skulle jag även veta vad jag bör undvika.

En annan gång gick jag bredvid en tågräls, tänkte att det kanske var rätt.
Tänk om tåget skulle komma.
Jag gick bort från rälsen.

 

När jag tänker tillbaka på dom händelserna blir jag rädd,

rädd för mig själv.

Jag har tidigare varit på möten, SPES-möten.
Som är en samtalsgrupp för anhöriga till personer som tagit sitt liv.
Där ställs frågan ofta: Hur kunde dom inte tänka på oss, på mig?

Jag kan svara från min erfarenhet, under dom händelserna.
Man tänker inte, jag var helt tom, jag kände att världen skulle bli bättre utan mig.
Jag gör ändå bara alla besvikna, de är klart att det skulle bli bättre.

Jag har suttit där, varit anhörig, ställt frågorna, haft svaret på hur det känns som anhörig.
Vetat hur livet förändras, hur förjävligt det känns efter, hur svårt det är att ta sig upp,

att börja leva igen.

 

och ändå så har jag tänkt att världen skulle se så mycket bättre ut utan mig.